En världsberömd korv

Folk kommer från hela världen för Oves hemlagade mos.

Göteborg (Restaurang-Guiden)

På väg till flyget brukar en kvinna stanna till och köpa med två halva special till dottern i Italien.

När en delegation mexikanska industrimän fick frågan av Volvo var de vill äta middag, svarade de: ”På Oves Gatukök!”.
I Sävedalen bor världens mest beresta korv.

För det spelar ingen roll hur långt bort jag far. Plötsligt står jag på en trottoar i Calcutta eller centrala New York och hör någon sucka över att ”nog är käket bra, men nu skulle det vara gott med en halv special från Oves”.

Det är alltid en göteborgare.

Det är alltid nån mager, Kal eller Ada som i elva veckor rest runt jorden och nu står i främmande land och trånar.

Jag vet en fotograf på Expressen som varje gång han passerar sin gamla stadsgräns, svänger av sin röda Saab, bromsar in vid Oves och beställer en halv special.

Jag vet en annan herre som kan sitta på den finaste middag och äta sjötunga och plötsligt blir melankolisk och börjar mumla nåt om ”Oves hemlagade mos”.

Det är som ett hemligt förbund. Ett slags göteborgarnas mystiska frimureri, där de heliga orden är ”västkustsallad” och ”en klick bostongurka mitt på moset”.

Där ritualerna handlar om att rätt kunna balansera en mosbricka i vänsternäven och hålla fint i en sked av slagtålig plast.

Där likkistan är ersatt av en litet dragigt bås i plexiglas, strax till vänster om luckan.

Där man dricker Pucko istället för blod.

– Mina första minnen är hur jag själv stoppas in under mosvärmaren i gatuköket för att sova. Farsan gjorde i ordning alltsammans hemma; kokade potatis och tappade upp vatten och lastade sen altsammans på cykeln och trampade ner till korvkiosken. Morsan brukade alltid säga att: ”Där åker farsan, men jag ser honom inte”. Han var fullastad av korv, mos och bröte. Ibland fanns ingen barnvakt. Då fick jag hänga med och sova i utrymmet vid farsans fötter; under moset. Det hände att han var tvungen att sparka till mig, för att jag pratade i sömnen.

Peder wester var knappt en varmkorv hög när han fick följa med pappa til gatuköket och bara 20 när han själv fick överta verksamheten.

En halv special i kylväskan

I dag är han 38 och gör lysande affärer bakom sin glaslucka.

– Det finns grabbar som käkar middag hos mig både fyra och fem dar i veckan. Jag har en kund som varenda gång hon åker till Italien, stannar till och köper en halv special. Det är dottern i Milano som beställt. Hon bor där nere och slutar aldrig att längta efter sin barndoms korvar. Morsan hennes ringde en dag: ”Har du öppet imorgon halv tolv?”. ”Javisst.”. ”Är det verkligen säkert? Du förstår, flyget går vid ett och jag måste ha med två halva special i kylväskan”. Sju timmar senare stod de i mikrovågsugnen i Italien.

Ingen dålig utveckling för en verksamhet som en gång började som en knäpp idé i en Ölandskonditors huvud.

För Ove Wester hade aldrig tänkt syssla med korv. När han 1 juli 1954 öppnar korvmoj i en gammal pressbyrå i Sävedalen, intill gamla Stockholmsvägen, är det bara i väntan på eget bageri.

– Farsan kom från Öland med två tomma händer. På nätterna stod han och knådade i någon annans bageri och på dagarna var han dödgrävare på en kyrkogård.

– Det där med korven var mest ett huggskott. En tom pressbyrå stod ledig. Köken var väl en gånger en meter.På den tiden var man tvungen att vara handikappad för att få driva gatukök. Men farsan blev bekant med en polis och lyckades gå runt paragraferna. Snart insåg han att korv var betydligt mer lönsamt än limpor.

Det var kanske tur att hälsovårdsnämnden adrig fick reda på det där med dödgräveriet. Nu blev istället Oves gatukök ett föredöme i fråga om renlighet och sanitet. Dessutom spres sig snart ryktet om Oves fantastiska mos. Inget pulver här inte. När Ove slevade upp var det äkta vara. Hemma i köket puttrade potatisarna i en jättegryta på spisen. det var korvgubben själv som sen lade dem i ett jättekar och stötte och mosade.

Farsans stil

– Jag kör fortfarande i farsans stil. Fast numera håller vi till i ett gammalt bageri, där potatisen mosas i en degblandare. Receptet är väl inte så märkvärdigt, men vi har ändå gjort det till en grej att omge det med lite hysch-hysch.

Samma sak ute vid gatuköket; vi har aldrig haft några stora skyltar eller varumärken eller reklam. Vi är ”Oves” helt enkelt. Det räcker.

Trots sin låa profil och hemvävda metoder var dock Ove Wester en föregångsman inom branschen. Dels med det hemlagade moset. Dels med pommes frites som ingen hade hört talas om i Göteborg i mitten av 60-talet.

– Däremot har vi aldrig försökt hävda oss med något brett utbud. Listan är kort. Den som vill kan få en chorizo – vi var faktiskt först med om också – men de flesta kommer ändå hit för en vanlig halv special. Korv, bröd och mos, alltså. Kostar 28 spänn sen fem år tillbaka. Jag törs inte höja. Kunderna är känsliga för sånt.

I dag är Ove själv död sen nio år tillbaka, men Peder och hans fru jobbar vidare.

– Farsan sa alltid: ”Jag hoppas du inte behöver ta över; jag ska jobba ihop så mycket pengar att du slipper korven!”. Fast vad tusan… Jag klagar inte. I början jobbade jag säkert 80-90 timmar i veckan, men numera har jag tid för annat också.

– Dessutom får jag hjälp av frugan och hennes dotter. Vi turas om att stå i kiosken. Och så har jag två små grabbar, som en dag kanske vill vara med och koka korv. vem vet?

Bara de slipper sova under mosvärmaren som pappa.

Petter Karlsson